Måndag
Fy vad ledsamt det var när jag klev på tåget igår och lämnade Erik på obestämd tid. Hela dagen idag har jag varit nära flera gånger att ringa honom och fråga vad vi ska äta till middag, sen ba: nä juste.. Min hjärna har liksom inte fattat ännu att han kommer inte komma hem till lägenheten nå mer. Och de känns just nu så jäkla piss. Usch vad jag saknar honom.
Just nu blir allt så fel, för alltid när jag blir ledsen ber jag honom komma till soffan och hålla om mig. Hur gör jag nu liksom? Ska jag be han bila 120 mil för att jag är ledsen för att han inte är här? Haha.. Jag längtar bara tills dagen då man börjar vänja sig vid att man har ett distansförhållande. Hoppas det inte tar allt för lång tid. Detta suger verkligen.
